Off topic

Allt handlar inte om att sy.

Jag brukar promenera till jobbet på morgonen men efter min lunginflammation tänkte jag att det kunde vara bra att ta det lite lugnt, särskilt nu när det varit så kallt, så jag har tagit tunnelbanan i stället. Varje morgon på väg till T-banan passerar jag en gångtunnel som utmynnar i en mini-galleria. Den är öppen för passage typ 05-22 och nästan varje morgon sitter där en kvinna och sover i en liten trappa, alldeles nära ingången. Hon har en stor jacka och en sjal över huvudet så man ser liksom inte mer än ett stort bylte, men det är alltså en människa. De dagar jag hämtar på dagis och passerar förbi vid 16-tiden så sitter hon ofta kvar och sover.

Jag tänker att hon inte har någonstans att bo. Nu när det är kallt, blåsigt, snöigt, vintrigt, föreställer jag mig att hon promenerar hela natten. Att hon inte kan sova på natten för det finns knappt några varma ställen att  vara på under natten - allt är stängt. Som kvinna kanske man inte heller känner sig trygg överallt. Så hon får gå hela natten och sen sätta sig och sova innanför dörrarna till den här lilla gallerian / gångtunneln på dagen.

Det gör mig verkligen olycklig, OLYCKLIG. Jag tänker på min egen dotter som bara är två år - den här kvinnan har ju också varit en liten tjej på två år en gång. Det är så ovärdigt att någon ska behöva sova hela dagen sittandes i en vältrafikerad trappa. Att varje dag passeras av så många som fattar hur risigt hon har det, men som inget gör åt det. Tänk vad många varma mjuka sängar som står tomma hela dagarna, där hon skulle kunna sova - inklusive min egen säng, men inte har väl jag erbjudit henne den.

Mitt första år när jag var nyinflyttad i Stockholm minns jag att jag snackade med tiggare, tog med någon till Pressbyrån och bjöd på korv. Stannade när det låg en kille utslagen mitt på drottninggatan för att kolla att han var OK (han såg död ut!!). Då tyckte jag det var märkligt att alla andra bara gick förbi. Han låg mitt på gågatan och såg inte ut att vara mer än typ 18 - det kunde ju varit deras son?! Något händer med människor i en stor stad. I bland tänker jag att det är något med empatin som går förlorat, att anonymiteten gör att man slutar bry sig om sina medmänniskor.

I morse hade någon lagt en påse med ostmackor och en fleecefilt bredvid den här sovande kvinnan. Då blev jag så glad och tänkte att någon faktiskt gjort slag i saken. Bemödat sig med att göra några mackor extra, packa dem i en påse och lägga dem bredvid henne. Jag brukar gå och tänka på vilka varma tröjor jag har som jag inte använder och att jag borde ge dem till henne men det har jag inte gjort. Kanske i morgon. Men när jag handlar tyg på Myrorna eller Stadsmissionen och tycker att det är svårt att göra fynd, att priserna är så höga, så tänker jag att överskottet i alla fall går till dem som behöver det. Då är det väl värt att betala extra. Det får väl bli mitt bidrag så länge, men jag känner mig ledsen och olycklig över att jag inte gör mer. Det är inte OK.